Oj, nu blev jag förskräckt! Det har varit 120 som spanat in min blogg! Jag måste försvara mig med att den är gjord i rent studiesyfte, och jag hade egentligen aldrig trott att nån skulle läsa den. Kanske har läsarna bara ryckt på axlarna, nå strunt samma. Jag funderade ett tag på att plåta en liten strövstig jag brukar gå för att dokumentera naturens skiftningar, i bloggform alltså, men "vem tror du skulle vilja titta på den" sa min dotter? Njae, varför inte? Nå alla "varför" skall bemötas med ett glatt leende och motfrågan Varför inte? Kanske skulle det bli fantastiskt bra, jag kanske har dolda talanger som naturfotograf? Folk kan mer än vad de och andra tror! Vissa lyckas, får glassa sig i medialjuset, men många andra är minst lika bra! Det är jag säker på. Tydligen ratade förläggare nobelpristagarna böcker insända under falska namn, och vad som är bra konst, hur avgör man det nu förtiden? Visst finns det underbara konstnärer, men de i mellanskiktet? Hur avgör man om en tavla är bra som inte föreställer eller kanske bara föreställer lite? Tja, Gud vet. Ofta tycker jag ju förståss att kritiker är elaka, och mest verkar vilja framhäva sig själva. Kanske därför jag inte läser kritik så ofta. Eftersom jag är en obotlig nörd som måste framhäva mig själv i alla sammanhang kan jag inte undvika att skriva några ord om " Mitt liv i Hofors". Ett litet projekt jag hittat på i tjänsten, just för att få folk att göra något själva. Det kom in massor med bidrag (över 30 ialla fall) och en del är riktigt, riktigt bra! Det gäller alla typer av bidrag, bild, dikt och levnadsteckningar. Vill man få en bild av hur livet gestaltade sig i Hofors finns här en utmärkt källa att ösa ur.

Jo, det är roligt att vara i bloggosfärens extrema utkant. Kanske befinner sig de flesta bloggare där, men iallafall. Jag borde kanske kallat mig Biblioteksbella eller nåt annat sexigt. Fast jag vet inte ens om jag vill bli läst. Kanske borde jag skriva lite mer om bibliotekarieyrkets baksidor, om ingen ändå läser, ja då kanske man törs. I BBL 2009:06 skriver Mats Herder att Universitetsbiblioteken är en outnyttjad resurs, jag antar att det inte bara är en åsikt utan statisktiskt belagt. Jag tror det är sant, och att påståendet även kan utvidgas att gälla flertalet läroanstalter. Det finns pedagoger som använder bibliotek på ett rationellt sätt, men de är nog i minoritet. Hade så inte varit fallet hade det funnits fler skolbibliotek... Ibland undrar jag... jo, så är det.
Bibliotek beskylls ofta för att vara otidsenliga, ändå tror jag att just bibliotek har tagit till sig mycket av IT-utvecklingen...
Bibliotek kan ha många funktioner, och många inser inte vad biblioteken kan.
Detta gäller bibliotek inom både forskning och kommunal verksamhet.

I den extrema utkanten av bloggosfären, känner jag plötsligt att jag kan tycka vad jag vill, näe, Gud ser mig nog även om jag inte haft några beökare än. Ibland läser jag fel. Dags att rädda Kungliga biblioteket läste jag, och tänkte, från vem då? Men när jag sedan tog mig samman och läste inlägget visade sig det stå Dags att rädas Kungliga biblioteket. Det tror jag. Vad vet KB om livet utanför KB? Jag minns när KB lade ut digitaliseringarbeten till utlandet, trots att det fanns arbetslösa människor härhemma, det var länge sen men för mig framstår inte KB som utvecklingen och framåtskridandets högborg. Kanske är det inte KB fel, kanske saknas .... vad vet jag. Men varför är Libris så dåligt? Ska det vara svårt att göra en överskådlig databas? Varför är det så mickligt att göra fjärrlån? Kanske är bibliotek av tradition dåliga på att göra enkla system? BTJ:s databaser är ju också dåliga. Varför skall överhuvudtaget BURK finnas, allt borde ju självklart ligga i Book-IT? Dessutom varför inte indexera materialet lite bättre?
Kombinationen fjärrlån LIBRIS/Book-IT är ju löjeväckande. Gör beställningen i Libris, men fyll i lånekortsnummer på låntagarnamn och låntagarens namn på lånekortsnummer, annars funkar inte importen till Book-IT. Tala om samordning! Varför finns det inget bättre, vi säger oss vara informationsspecialister, men är vi det? Innan vi har ETT välfungerande bibliotekssystem i det här landet måste vi finna oss i att betraktas som en hoper töntar. Samordning någon måste ta i denna sura smet, eller skall vi vänta på den globala lösningen?

Teman

Jag tycker att det är praktiskt att jobba med teman. Det gör att man håller fokus och att det känns som om det "blir något". Jag har främst använt mig av teman när jag jobbat mot förskolan

och skolan. Teman jag använt är t.ex Björnar i bokskogen, Troll, Drakar, Att resa i tid och rum, Havet osv.

Jag försöker göra iordning en inspirerande inbjudan att delta i projektet, som i regel syftar till att barnen skall göra något specifikt, t.ex skriva, måla eller göra något föremål som kan ställas ut på biblioteket. Till mina sagostunder brukar jag då välja ut eller hitta på berättelser som passar till temat. Tipspromenader, ordflätor och annat brukar följa temat. Man kan försöka stoppa ner böcker på temat i boklådorna också, men ibland tar de slut fort.

Kråkfötter i Hofors

Vårens tema i Hofors har varit Drakar. Barn från förskolan och lågstadiet bjöds in till en tävling, där det gällde att göra drakar i fri teknik, eller att skriva en draksaga. Klasser som velat ha en sagostund har fått en draksaga nu i vår. Bidragen ställdes ut på bibblan i Hofors under Kråkfotsveckorna. Det kom in många bidrag i alla former, både sagor, bilder och mer skulpturala verk. Vi hade även skaparverkstad i Galleriboken där barnen kunde klippa och klistra.

Genom samarbete med Kulturskolan fick vi också hit barn som spelade teater och musicerade på världsbokdagen, och så hade vi lite tuffare musik på måndagen efteråt. Evenemangen var välbesökta.

Just nu har vi startat ett projekt som heter Mitt liv i Hofors. Alla åldrar bjuds in att berätta om sitt liv i just Hofors. Utrycksformen är valfri, dvs text, musik, bild, skulptur allt är lika välkommet. Bidragen skall var inlämnade 1 september

Mysigt bibliotek?

Läste just om ett fantastiskt bibliotek i Japan, med massor av utrymme, vackert och spatsiöst, för barn. Tydligen frammanade arkitekturen ett gott beteende hos barnen. Tänker på de miljöer som "vi" själva erbjuder våra barn. Vi, alltså är ju medlemmar i detta samhälle, där skolorna är nedklottrade, inga kommunpolitiker skulle vilja äta skolmaten, bussstationerna ser ut som ... osv. Fattiga milöjöer som leder till vandalism. Vem för barnens talan, nu år 2009, när alla kommuner säger sig följa Barnkonventionen? Barn som varken får tid eller rum i samhället, hur skall de bli som vuxna? Vad har de med sig i bagaget? Tänker på de Barn/tonåringar som kommer till vårt bibliotek och beter sig allmänt illa, pratar högt,förstör, skräpar ned, busar och som vi
har oändliga diskussioner med just nu i stort sett dagligen. Biblioteket har blivit deras värmestuga, de kommer inte hit för att läsa, utan för att busa. Kanske behöver de vuxenkontakten, någon som tjatar, blir förbaskad och skojar ibland. Kanske hade mötet blivit mer positivt om lokalerna hade varit anpassade, så att de inte stört andra, och någon verkligen hade haft tid för dem

Smarta barn

Ibland kommer forskningen ifatt verkligheten. Läste i Gävle dagblad att även mycket små barn kan förstå komplexa bilder och följa med i historier. Kanske fördummas barn av alltför stiliserade pekböcker?