Livet en resa?

Jag har alltid tyckt att det verkar lite fånigt det där med att livet är en resa, ända tills nu. Jag skall bryta upp, flytta kasta mig in det okända, och plötsligt svirrar det till lite. Vemod, rädsla, nyfikenhet och en känsla av tid som förflutit. Att säga upp sig från sitt jobb och kasta sig ut i något kräver mod. Vi har ju jobbat med rekryteringen av en ersättare till mig och lusläst ansökningshandlingar. Vad gjorde den där personen mellan 2002 och 2006? Tja, själv får jag kanske också en lucka i min CV. Arbetslinjen gäller, ja, jag vill ju ha ett nytt jobb självklart. Kanske tar det mer än 5 minuter, jo jag oroar mig för detta. Resan jag gett mig ut på är lite vansklig, så känns det. Livet är kanske äntligen den resa den är tänkt att vara. Nä, jo lite vanskligt har det nog alltid varit...

Att våga

Nu har jag sagt upp mig från mitt jobb för att flytta till mannen i mitt liv. Lite konstigt för en trygghetsnarkoman som jag. Tidigare har jag alltid anpassat mig, utbildat mig för egna pengar, tagit deltidsjobb, för att slippa långpendla när min dotter var liten osv. Nu sticker jag på vinst och förlust. Jobb får ordna sig när jag kommer fram. Går jag här och väntar kommer jag kanske aldrig dit... Jag kan tänka mig att arbeta med lite av varje. Får se hur det går. Det får fixa sig. Livet är kort, och ingen älskar mig här!