Hjälplös

Är du inte glad att du inte lider av någon neurologisk sjukdom, frågade neurologen uppfodrande. Jo, naturligtvis är jag jätteglad för det. Men jag undrar vaför jag får allt svårare att gå, och varför jag har såååå dålig balans, och mår så konstigt. Kan det bero på att mitt meningiom växer? Det får du reda på om ett år, svarade han bryskt. Ingen diskussion. Hur skall jag klara detta, hur skall jag härda ut? Jag går som ett fyllo bara jag blir det minsta trött, och det blir jag snabbt. Inga tips om vad det kan vara. Jag är ju inte doktor själv, och om ingen tror mig, tja... Jag är tydligen inget intressant fall, något hullig kärring, 58, ej heltidsarbetande. Det värsta är om mitt meningiom inte växer, men ändå ger dessa symptom, då fär jag aldrig nån hjälp. Kanske kunde de pengar jag betalat in i skatt få gå till vård av mig? Det verkar rimlligt. Efter drygt ett och ett halvt år har jag just fått ett sjukgymnastikprogram. Alltid något. Men inte mycket. Jag har ju försökt gympa hela tiden sic.

Vad dum du är sa neurologen!

Jo, visst är man väl dum som oroar sig för en hjärntumör, även om det är ett simpelt meningiom. Inte blir det bättre av att läkaren som skall vara specialist och har ens liv i sina händer inte vet vilka undersökningar som gjorts, eller tycker att det är snabba ryck med 3 månaders väntan på någon form av besked eller provsvar. Har de inte lyckats prata förstånd med dig i Uppsala, sa hon också. Nej, jag har inte varit där. Ordning och reda! Vem är jag, eller rättare vad är jag? Något som matas förbi LÄKAREN, för att vederbörande skall få kvittera ut sin feta lön. Byt huvud med mig Lönnbark, bara ett tag, för ett högdjur får kanske vård? Eller? Ja, efter ett år med gångproblem, stickningar, ryckningar, myrkrypningar och nu även illamående och extrem trötthet, har jag inte fått nån diagnos, ingen behandling, ingenting. Det enda jag vet är att jag lider av ett meningiom i höger frontallob, som det inte kan vara. Sjukvården har ju faktiskt bara gjort en magnetröntgen, så hur kan de veta att tumören inte växer? Vem kan låta bli att Googla på det ena och det andra. Långsamt växande tumörer i frontalloben ger långsamma personlighetsförändringar, omärkligt blir man nån annan. Känslokall? Fientlig? Avskyvärd? Det är inte det jag betalat skatt för i hela mitt liv. Varför är det bättre att vänta tills jag blivit en annan, mår dåligt, fått irreparabla skador. Jag efterlyser lite empati! Det är tortyr att vänta! En operation, kanske inte leder till att du blir bättre sa specialisten i Uppsala. En resonabel man, faktiskt, men efter viss betänketid köper jag inte hans resonemang. Jag vill inte ha någon tumör i huvudet, i vilket fall. Inte när jag vet att den kan skada mig, på lång sikt. Ta bort den bara, om inte annat så av humanitära skäl!