Läste just om ett fantastiskt bibliotek i Japan, med massor av utrymme, vackert och spatsiöst, för barn. Tydligen frammanade arkitekturen ett gott beteende hos barnen. Tänker på de miljöer som "vi" själva erbjuder våra barn. Vi, alltså är ju medlemmar i detta samhälle, där skolorna är nedklottrade, inga kommunpolitiker skulle vilja äta skolmaten, bussstationerna ser ut som ... osv. Fattiga milöjöer som leder till vandalism. Vem för barnens talan, nu år 2009, när alla kommuner säger sig följa Barnkonventionen? Barn som varken får tid eller rum i samhället, hur skall de bli som vuxna? Vad har de med sig i bagaget? Tänker på de Barn/tonåringar som kommer till vårt bibliotek och beter sig allmänt illa, pratar högt,förstör, skräpar ned, busar och som vi
har oändliga diskussioner med just nu i stort sett dagligen. Biblioteket har blivit deras värmestuga, de kommer inte hit för att läsa, utan för att busa. Kanske behöver de vuxenkontakten, någon som tjatar, blir förbaskad och skojar ibland. Kanske hade mötet blivit mer positivt om lokalerna hade varit anpassade, så att de inte stört andra, och någon verkligen hade haft tid för dem
