Om läsning

Det är konstigt att inte ha någon läslust, just nu verkar lite kravlöst skrivande roligare. Ändå har läsandet gett mig så mycket, en nyckel till världen. Hopp och glädje. En av de första böckerna jag läste handlade om en flicka som ville vinna en löpartävling. Anledningen var att förstapris var en docka. Hon tränade och tränade, men kom bara tvåa. Hon vann en leksakskanin istället, men fick dockan ialla fall. Vinnaren ville ha kaninen. Tja, det verkar kanske tramsigt för dem som haft massor av dockor, men för mig var det fantastiskt, att det kunde gå så bra. De flesta böcker har väl inte lämnat så djupa spår, det händer alltmer sällan att jag tycker något är så bra som böckerna jag läste som ung. Men det händer, Shantaram, var ju en underbar bok. Den går tvivelsutan upp mot böckerna om Prins Valiant som jag lånade ur min brors bokhylla. Det var inte ett serielabum utan en böcker med vackra svartvita illustrationer. På baksidestexten stod det att de ville ge barn intresse för historien. Alltså trodde jag länge att kung Arthur och hans riddare funnits på riktigt. Förbryllad blev jag också som tonåring, när jag läste Sagan om ringen. Kartor, språk och historia, mystifierad fick jag resonera med mig själv, vad är detta, har det hänt? Nej, kom jag slutligen fram till, men att någon konstruerat upp något sådant tyckte jag var fantastiskt. Jag har läst om Sagan om ringen många gånger, men tog till mig slutet först när jag lyssnade på ljudboken. Tidigare hade nog ögonen bara löpt över sidorna efter Gollums död. Roligt var det att se att min fascination över Gollum gick i arv till min dotter. Fin Fäässssk fisk väste hon också, precis som jag gjort. Kanske borde jag sitta ner och fundera över de böcker jag läst. Vad har jag fått, vad har jag lärt mig, vem hade jag varit om jag aldrig läst en bok. Vad hade jag funderat över då? Hade jag haft bättre tillgång till mina egna tankar, eller hade jag bara varit intresserad av andra saker? Har jag blivit kreativ eller passiv av läsningen? Kreativ hoppas jag...